Fri församlingstillhörighet – ett steg mot en levande kyrka

I Svenska kyrkan avgörs din församlingsgemenskap inte av tro, engagemang eller relationer – utan av din folkbokföringsadress. Det stämmer illa med kyrkans självbild som andlig gemenskap och visar hur kyrkoordningen ibland styrs mer av byråkrati än av bekännelse. Men det är så vårt regelverk fungerar – postnumret är viktigare än allt annat.

Vad säger lagen?

Enligt Lagen om Svenska kyrkan (1998:1591 § 4) tillhör varje medlem den församling där han eller hon är folkbokförd. Denna territoriella tillhörighet är tvingande, oavsett var man döpts, var man firar gudstjänst, eller var man känner sig hemma. Lagen om Svenska kyrkan kan bara ändras av riksdagen, men ett uttalande från kyrkomötet om att man önskar en sådan ändring borde tas på allvar.

Kyrkomötets organisationsutskott har vid upprepade tillfällen avvisat motioner om förändring, på senare tid i betänkandena O 2018:5 och O 2022:10. Man har där hänvisat till att territoriell indelning är en grundläggande struktur i folkkyrkan, och att förändringar skulle kunna leda till “konkurrens mellan församlingar”, men det säger mer om ett föråldrat tänkande än om den verklighet vi lever i. I en levande kyrka är det naturligt att människor söker sig dit där deras tro bär dem. Det handlar inte om att avskaffa det territoriella systemet, utan om att komplettera det med valfrihet.

Varför skulle det vara negativt? Varför ska vår kyrka ha mindre valfrihet än nästan alla andra samfund i Sverige – och än både den offentliga sjukvården och skolväsendet?

Varför behövs valfrihet?

I många av de nya storpastoraten, där flera församlingar samverkar i en gemensam organisation, saknar den enskilde medlemmen i praktiken allt inflytande över sin församlings kyrkliga inriktning och profil. Det är pastoratens kyrkoråd som styr – inte församlingarna själva.

Det betyder att om gudstjänstlivet i din församling förändras till något du inte känner igen dig i, om det ideella engagemanget kvävs av centralstyrning, eller om kontakten med prästen försvinner, så finns det i dag inget du kan göra för att påverka. Du kan i varje fall inte välja att tillhöra en annan församling där du känner igen dig i tron och tilltalet.

Du kan ”rösta med fötterna” och fira gudstjänst var du vill, men inte bli medlem där. Då har du ingen rösträtt, inget inflytande och kan inte bli vald till uppdrag i någon annan församling än där du är folkbokförd, med ett litet undantag för församlingsråd i det egna pastoratet. Det är ett orimligt system som riskerar att urholka både delaktighet och tillhörighet. Den som ”bara” deltar aktivt i gudstjänstlivet får inget att säga till om, medan den som aldrig sätter sin fot i kyrkan men råkar bo i rätt kvarter har fullt medlemskap.

POSK har drivit frågan länge

Det borde inte behöva vara så här. Genom åren har ett flertal motioner i kyrkomötet föreslagit ändringar. Redan inför relationsförändringen mellan kyrkan och staten år 2000 anförde POSKarna Hans-Olof Andrén och Hans-Olof Hansson från Göteborgs stift i ett särskilt yttrande till Andra kyrkolagsutskottets betänkande 1997:8: ”är den faktiska situationen framför allt i storstäderna att många har sitt kyrkliga engagemang i en annan församling på bostadsorten än bostadsförsamlingen. Dessa kan idag väl verka som ideellt arbetande i församlingen men har ingen möjlighet att väljas till kyrkvärd eller kyrkorådsledamot. Detta är inte enbart ett problem ur den enskildes synvinkel, som kräver ’kyrkans pastorala handlande’ utan det är också ett problem för kyrkan som går miste om engagerade förtroendevalda. Detta är allvarligt mot bakgrund av de tilltagande svårigheterna på många håll att rekrytera förtroendevalda.”

POSKs linje har i huvudsak varit att försöka göra det möjligt att verka som förtroendevald i en annan församling, utan att formellt tillhöra den församlingen. Det har varit begränsat framgångsrikt, nu går det som tidigare nämnts att vara ledamot i ett församlingsråd inom det egna pastoratet utan att nödvändigtvis bo i den församlingen, men där går också gränsen.

Andra nomineringsgrupper, som FiSK (Fria liberaler i Svenska kyrkan), har i stället varit föregångare här. Det är glädjande att fler grupper har insett vikten av denna fråga, och jag vill ansluta mig till deras linje. Det är inte sannolikt att så många medlemmar vill byta församling att det blir ett praktiskt problem även om de nuvarande stelbenta reglerna luckras upp. Varje medlem bör därför ges möjlighet att själv välja vilken församling man ska tillhöra. Det kan vara en viktig frihetsreform för den enskilde.

Frihet bygger engagemang

Fri församlingstillhörighet skulle stärka både kyrkans andliga liv och medlemmarnas engagemang. Om man får välja sin församling ökar känslan av ansvar – man är inte längre bara placerad i en struktur, man har valt att vara där.

Det öppnar också för att dopgemenskap, vänskapsband och andlig övertygelse får betydelse. Någon vill kanske tillhöra den församling där han eller hon konfirmerades, eller har fått hjälp i livets svåra stunder. Andra känner kanske att de hör hemma i en särskild församling med viss teologisk inriktning. Några vill hellre vara medlemmar där de har ett fritidshus och tillbringar långa perioder utan att för den skull vara folkbokförda där.

Svenska kyrkan talar gärna om att vara en inkluderande gemenskap. Men hur inkluderande är en struktur där människor inte får välja vilken samhörighet de vill delta i?

Ekonomiska farhågor måste hanteras – inte styra

Ett återkommande argument mot fri församlingstillhörighet är att mindre attraktiva församlingar skulle förlora medlemmar, engagemang och ekonomiska resurser. Detta är en legitim oro, men den måste mötas med andra lösningar än att låsa in människor i geografiska tvångsförhållanden. Det kan inte hänga på enskilda individer att upprätthålla Svenska kyrkans rikstäckande verksamhet! I betänkandet O 2022:10 menar utskottet att valfri tillhörighet kan hota ”territorialprincipen”. Men territorialprincipen förutsätter att människor känner sig som en del av sin församling. Det gör man inte alltid bara för att man bor där. Vi måste lita på att människor söker sig dit där tron får liv – inte bara dit där strukturen har placerat dem.

Ekonomisk utjämning finns redan inom kyrkans struktur, och kan förstärkas om det mot förmodan skulle behövas i det här sammanhanget. Dessutom bör det vara en väckarklocka för församlingar som tappar medlemmar att fundera över varför de inte längre upplevs som andligt hem. (Jämför även med vad jag skrev 2025-05-23 om vikten av att våga fatta teologiskt och etiskt riktiga beslut även om de riskerar att bli ekonomiskt kostsamma.)

Vi borde kunna lita på att människor söker sig till gemenskaper som bär, där tron får liv och uttryck. I Kristi kropp har varje del sin plats efter nådegåva, inte geografi (1 Korinthierbrevet 12:27–28). Och öppenhet för valfrihet kan inspirera till kreativitet och förnyelse – inte utarmning.

Kyrkan måste våga förändras

I en tid då medlemsantalet minskar och engagemanget tunnas ut är det inte mer kontroll som behövs – utan mer frihet. Människor vill känna att deras tro tas på allvar, att deras engagemang betyder något, och att de har en plats där de hör hemma.

Att ge medlemmarna möjlighet att själva välja vilken församling de vill tillhöra vore ett steg i rätt riktning. Det skulle vara ett sätt att göra Svenska kyrkan mer demokratisk, mer levande och mer relevant.

Jag vill se denna förändring. Jag tror på en kyrka där människor får välja sitt andliga hem – inte tilldelas det av ett folkbokföringsregister. Jag vill ha en kyrka där medlemmarna kan säga: ”Här hör jag hemma – för jag har valt det.”

Låt gemenskap och tro få styra – inte postnumret.


AI-genererad illustration