I dag hade dopet aldrig blivit medlemsgrundande

2025-05-23 08:00

Räds inte konsekvenserna – gör det som är rätt

Svenska kyrkan står inför stora samhällsförändringar, minskat medlemsantal och ökad ekonomisk press. I det läget prövas vår integritet: vågar vi fatta beslut som är teologiskt och etiskt riktiga, även om de riskerar att bli ekonomiskt kostsamma?

Jag är rädd att svaret alltför ofta är nej. Försiktighet har nästan blivit vår främsta dygd. Det gäller inte bara de partibundna grupperna i kyrkomötet – även vi i POSK, som säger oss stå fria från partipolitiskt taktikspel, faller ibland in i samma mönster: vi väger våra beslut i kronor och ören innan vi ens hunnit fråga efter kyrkans uppdrag.

Ett exempel på vart utvecklingen är på väg är beslutet som gjorde att dopet från 1996 är grunden för medlemskap i Svenska kyrkan. Innan dess blev alla barn med minst en kyrkotillhörig förälder automatiskt medlemmar, oavsett om de döptes eller inte. Att övergå till dopbaserat medlemskap var ett teologiskt tydligt motiverat beslut, även om det naturligtvis medförde att inte lika många småbarn längre blev medlemmar. Det innebar ett slut på en kyrklig variant av folkbokföring – och ett steg närmare att faktiskt ta tron på allvar. Man är inte med i kyrkan av födsel och ohejdad vana, utan genom dopet, i en konkret gemenskap med Kristus och kyrkan.

Det var ett beslut som kostade. Och det är ett beslut som jag är stolt över att vår kyrka vågade fatta.

Men jag undrar: skulle vi klara av att fatta ett sådant beslut i dag?

Min uppriktiga tro är att svaret är nej. Det första vi skulle höra i remissvaren från församlingar och stift och vid debatterna i kyrkomötet vore oron för hur många medlemmar vi skulle förlora – och därmed intäkter. Det är förståeligt. Kyrkoavgiften är vår huvudsakliga finansiering, och utan pengar kan mycket av det viktiga arbete som sker i församlingarna inte fortsätta.

Men det är inte försvarbart om det blir det enda avgörande.

Kyrkans beslut måste först och främst bottna i vår tro och vårt uppdrag. Evangeliet har aldrig varit en affärsmodell. Och det är inte trovärdigt när vi säger att vi vill vara en profetisk röst i samhället men inte ens vågar riskera våra egna siffror.

Missförstå mig inte här, det viktiga i exemplet med dopet är att det faktiskt var det rätta att göra. Medlemskap utan dop är en anomali i en kristen kyrka. Relationsförändringen med staten år 2000 var på samma sätt ett välgrundat ställningstagande, även om det på sikt förmodligen kommer att leda till att staten slutar hjälpa till med att samla in kyrkoavgiften via skattsedeln.

Å andra sidan finns det i dag många som tycker att vi ska avstå från delar av avkastningen från kyrkans skog till förmån för mer svårmätbara värden – där är jag inte övertygad om att fördelarna uppväger kostnaderna eftersom Svenska kyrkan redan i dag i allmänhet sköter sin skog på ett utmärkt sätt, något som ofta tappas bort i debatten trots att det är alldeles sant.

Däremot vore en friare församlingstillhörighet önskvärd på många sätt, och risken att vissa församlingar skulle drabbas av intäktsbortfall för att några av deras medlemmar byter församling vore väl värd att ta. Det pågår flera debatter av liknande slag, och jag återkommer nog framöver till några av dem.

Jag önskar att fler av oss vågade säga det rakt ut: ibland måste vi göra det som är rätt även om det blir kostsamt. Det är inte oansvarigt. Det är kristet mod. Och det är så vi vinner respekt, trovärdighet – och kanske i längden också det engagemang som faktiskt kan bära Svenska kyrkan genom den här tiden.

Låt oss våga mer, även när det kostar mer.

Låt oss dessutom gärna försöka hitta nya finansieringsformer för vår verksamhet. Jag har tänkt återkomma till även detta vid något senare tillfälle.

gor-det-som-ar-ratt

AI-genererad illustration

Mats kyrkovalblogg

I dag hade dopet aldrig blivit medlemsgrundande

Bloggarkiv