Denna bloggpost är ursprungligen publicerad som ett debattinlägg i Svenska Dagbladet 2025-09-07.

Svenska kyrkan är Sveriges största medlemsorganisation, och en betydelsefull civilsamhällesaktör. Alla som har fyllt 16 år på valdagen den 21 september får rösta i kyrkovalet, totalt omkring 4,7 miljoner personer. Många är osäkra på vad kyrkovalet gäller, vilka som ställer upp och vad som egentligen står på spel.

Valet påminner mycket om de allmänna valen med tre nivåer. Lokalt fattas beslut om kyrkoavgift, verksamhet och anställningar. På regional nivå, i stiften, främjas församlingslivet, bland annat genom förvaltningen av kyrkans skog. Kyrkomötet beslutar om kyrkans tro, bekännelse och lära, samt det interna regelverket kyrkoordningen, för hela Svenska kyrkan.

Kyrkovalet den 21 september handlar enkelt uttryckt om gränser. Om var Svenska kyrkan drar sina gränser – andligt, demokratiskt och organisatoriskt. Om vad kyrkan ska vara, för vem, och på vilka villkor. I flera av dessa frågor går en tydlig skiljelinje mellan nomineringsgruppen POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, som jag representerar och som är den största nomineringsgruppen utan koppling till något politiskt parti, och de partipolitiska grupperna i kyrkan.

Att vara partipolitiskt obunden är en viktig början, men räcker inte i sig. Det finns flera grupper i kyrkopolitiken som inte formellt företräder riksdagspartier, men som ändå speglar olika särintressen eller sekulära ideologiska perspektiv. POSK samlar människor från hela landet och olika kyrkliga traditioner med gemensam vilja att sätta kyrkans tro och uppdrag främst.

Här vill jag ge några exempel på gränsdragningar, för att hjälpa dig som väljare att ta ställning.

1. Gränsen mellan kyrka och partipolitik
Svenska kyrkan är en trosgemenskap. Ändå styrs den paradoxalt nog till stor del av grupper med nära band till riksdagspartier. Särskilt Socialdemokraterna, men även Centerpartiet och Sverigedemokraterna hör hit. En levande kyrka formas bäst av människor som delar kyrkans tro och engagemang – inte av sekulära partiorganisationer. Det borde vara självklart, men är det långt ifrån alltid. Det finns givetvis många kyrkligt aktiva även inom de allmänpolitiska partierna, men det är när partiorganisationerna bestämmer, och som i Socialdemokraternas fall till och med fastställer det kyrkopolitiska programmet, som det blir fel. Kyrkan ska vara relevant i samhället utifrån sin tro.

2. Gränsen mellan enhet och mångfald
Mångfald är ett av kyrkans honnörsord. Men i praktiken blir många verksamheter och uttryckssätt alltmer likriktade. I takt med centralisering och sammanslagningar blir det mindre plats för lokala initiativ och olika fromhetstraditioner. I en levande kyrka får många olika röster höras – högkyrkliga, lågkyrkliga, karismatiska, folkkyrkliga – med respekt för kyrkans gemensamma tro. I stället för att sudda ut skillnaderna mellan tro och sekularisering behöver vi skapa plats för olikhet inom kyrkan. De politiska partierna tenderar att kräva att kyrkan ska underordna sig samhällets värderingar och åsikter, snarare än att låta tron forma kyrkans röst.

3. Gränsen mellan närhet och centralisering
På många håll har församlingarna reducerats till avdelningar i en stor organisation, utan egen budget eller reellt inflytande. Kyrkoordningen talar om att församlingen är kyrkans primära enhet, men i praktiken sitter makten ofta långt bort, och så vill de politiska partierna gärna ha det eftersom de har svårt att hitta engagerade företrädare på lokal nivå. POSK vill ge församlingsråden verklig beslutanderätt och återupprätta församlingen som bärande gemenskap, men skiljer sig från andra inomkyrkliga grupper som enbart betonar lokalt självstyrelse, utan helhetssyn på kyrkan.

4. Gränsen mellan verksamhet och förkunnelse
Kyrkan är inte främst en välfärdsproducent. Självklart ska vi finnas där människor far illa – men alltid som kyrka, inte som en neutral samhällsaktör. I en tid när resurserna minskar måste kyrkan tydligare prioritera det som bara kyrkan kan göra: fira gudstjänst, döpa, undervisa, be och förkunna budskapet om Jesus Kristus. Kyrkan ska absolut inte dra sig undan samhället, men alltid tala och agera just som kyrka. Det behövs färre politiska projekt och fler levande församlingar.

5. Gränsen för vad kyrkan mäktar med
Svenska kyrkan krymper. Det är ett faktum, medlemsantalet minskar med över en procent per år, och även antalet anställda och mängden församlingar minskar. Ändå försöker många hålla fast vid en förvaltningsmodell från en annan tid. Kyrkans struktur behöver anpassas till verkligheten – utan att offra dess själ. Det kan innebära färre anställda, men också mer ansvar till ideella. Det krävs dessutom nya sätt att finansiera det kyrkan gör. Vi behöver tillåta större frihet att finna nya finansieringsformer genom att bedriva näringsverksamhet som anknyter till kyrkans grundläggande uppgift, exempelvis begravningsbyråer, och ge stöd till församlingar som bär ansvar trots små resurser.

Gränser behövs – inte för att stänga ute, utan för att tydliggöra vad kyrkan är och inte är. Vi tror på en kyrka som är fri från partipolitik, rik på mångfald, nära människor, trogen sin kallelse och anpassad till dagens villkor. En kyrka som vet var dess gränser går – för att kunna vara öppen på riktigt.

Om du vill se en kyrka som vet var dess gränser går och samtidigt är öppen för hela sitt uppdrag, då bör du ta en extra titt på POSK. Men rösta för Guds skull inte på ett riksdagsparti i kyrkovalet!






Faksimil från Svenska Dagbladet 2025-09-07, blurrad bild av upphovsrättsliga skäl