Inför kyrkovalet är det angeläget att fundera över inte bara vad Svenska kyrkan gör – utan hur den styrs. Styrformer påverkar i förlängningen också innehåll, kultur och människosyn. Därför behöver vi tala om byråkrati, kontrollsystem och ledarskap, även i en kyrka. Särskilt i en kyrka.

Byråkratin som ordningsskapare – och som risk

Max Weber, den klassiska sociologins nestor, beskrev byråkrati som ett rationellt sätt att organisera stora institutioner, med tydliga roller, kompetenskrav, formella regler och ansvarskedjor. Byråkratin var, menade han, en förutsättning för moderna samhällens effektivitet.

Det är lätt att se hur Weberiansk byråkrati har tagit plats även i Svenska kyrkan – inte minst efter separationen från staten. Men det är också lätt att se hur de byråkratiska strukturerna gått från att vara tjänare till att bli herrar.

När snart sagt varje beslut kräver remisser, samråd, policyer och enhetlighet mellan pastorat riskerar kyrkans själ att kvävas under pappershögar. Den formella ordningen tar över det levande samtalet. Och när administrativa krav styr församlingslivet i stället för lokal teologisk reflektion har vi förlorat något djupt mänskligt – och kyrkligt.

New Public Management – mätbarhetens logik i det heligas domän

Filosofen Jonna Bornemark har riktat kraftfull kritik mot New Public Management – det styrsystem som på allvar gjort intåg i offentlig sektor och även i Svenska kyrkan. NPM bygger på idén att verksamhet bäst styrs genom mål, nyckeltal, kvalitetssystem och utvärderingsmatriser.

Men vad händer när denna logik appliceras på själavård, gudstjänstliv, förkunnelse och församlingsbyggande? Jo, vi börjar mäta det mätbara – och förbise det väsentliga. Den närvarande prästen, den långsamma relationen, det oväntade gudsmötet eller den existentiella djupdykningen i en bibelstudiegrupp är inte särskilt KPI-kompatibla.

Bornemark talar om en ”förpappring” av tillvaron. I Svenska kyrkan ser vi detta i form av kompetensinventeringar, verksamhetsplaner med indikatorer, centrala mallar för nästan allt – och i hur lokal kyrklig praktik reduceras till administrativa rapporter.

Att leda det komplexa – utan att förenkla sönder

Susanna Alexius, organisationsforskare, har visat hur komplexa organisationer – särskilt värdebaserade sådana som kyrkan – måste ledas med förståelse för just deras komplexitet. Det går inte att reducera kyrkans liv till checklistor. I stället krävs ett ledarskap som hanterar spänningar, paradoxer och värdekonflikter. Ett ledarskap som vågar leva med osäkerhet – och som litar mer på professionellt omdöme än på systemlogik.

I dag ser vi tyvärr ofta motsatsen i Svenska kyrkan: en förkärlek för centrala riktlinjer, arbetsordningar och mallstyrning. Det är kanske inte främst för att människor vill kontrollera, utan för att systemet formats av en rädsla för att göra fel, för att vara avvikande, för att tappa kontrollen. Men den kyrka som vill följa en Gud som blev människa måste våga vara just mänsklig. Omtänksam snarare än enhetlig. Lyssnande snarare än lydande.

Vägar vidare: radikal tillit och lokal frihet

POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan har länge drivit på för att återupprätta församlingarnas roll och ge dem verkligt självbestämmande. Men vi borde våga gå längre. I stället för att bara ifrågasätta den politiska styrningen, måste vi också utmana den administrativa centralstyrningen – den som gör att varje kyrkorum måste ha samma färg på skyltarna och varje pastorat samma typ av arbetsplatsträff.

Vi behöver:

• Radikal tillit till lokala aktörer: Präster, pedagoger och församlingsråd behöver frihet att forma sin verksamhet efter lokal kontext utan att kuvas av centrala processmodeller.
• Färre indikatorer, mer teologi: Beslutsunderlag bör i högre grad utgå från kyrkans tro och människors erfarenheter, inte bara från Excelark och budgetramar.
• Omdöme framför regler: Låt människor med kallelse och kompetens få utöva sina uppdrag med ansvar, inte med rädsla för regelbrott.
• Större pluralism, mindre likriktning: Vi behöver en kyrka där mångfalden inte bara är en påklistrad värdering, utan en påbjuden möjlighet.

Kyrkan som motkraft – inte som spegel

Svenska kyrkan får inte bli en spegelbild av samhällets styrande ideal, den måste vara en motkraft. Därför måste vi våga säga nej till mätbarhetens tyranni, nej till överdriven administration och nej till slentrianmässig likriktning. Och samtidigt säga ja till det levande, det oförutsägbara, det gudomliga – det som inte låter sig kvantifieras men som ändå är verkligt.

Det är en kyrka jag vill vara med och förverkliga Det är en kyrka värd att kämpa för.


AI-genererad illustration