Detta är ett kåseri. Alla likheter med levande eller döda personer, platser eller händelser är rena tillfälligheter.

Kyrkorådets mysterier

Det började som det brukar. Någon harklade sig. Någon annan vred av korken på en vattenflaska med samma högtidlighet som vid nattvarden. Kyrkorådets sammanträde var igång.

Vi satt i församlingshemmet, i ett rum som luktade kaffe, pärmar och obehagliga minnen av lutheranska kompromisser.

Ordföranden inledde med bön. Den innehöll både önskan om Guds ledning och en passiv‑aggressiv hänvisning till budgetdisciplin. Jag kunde inte avgöra om han bad till Herren eller till kamrerstjänsten på kyrkokansliet i Uppsala.

Därefter följde justering av föregående protokoll. Enligt tradition gjordes detta av någon som varken kunde läsa sin egen handstil eller minnas mötet. Ändå nickades det samfällt. Någon log. Det var möjligen en nervryckning.

Sedan kom punkten “fastighetsunderhåll”. Här väcktes liv i en äldre man med grönt foder i kavajen. Han hade nämligen en synpunkt om stuprören på församlingshemmet. Denna synpunkt var identisk med synpunkten han hade framfört i mars, i juni, och även – enligt en anonym källa – 1998.

Kyrkoherden – som satt med en pärm av apokryfisk tyngd – väste ett svagt “vi går vidare”. Det var kvällens första liturgiska underverk.

Nästa punkt: “Församlingsutveckling”. Någon föreslog “öppna samtal”, någon annan ville ha “framtidsspaning i lärjungaskapets tecken”, och en tredje undrade om man kunde bjuda in en präst från TikTok.

En tystnad föll över rummet. Den hade formen av en gregoriansk suck.

Sedan följde kaffe. Kaffet kom från en perkolator som förmodligen donerats av en tant 1973. Den skvätte. Den lät som en döende gråsäl.

Till kaffet serverades fyra sorters småkakor – inklusive något som såg ut som frikyrklig polkabräck men smakade som smulor från Sinai.

När vi återupptog mötet märktes en märkbar lättnad – det var nämligen dags för “informationspunkter”, vilket i kyrkorådssammanhang betyder: någon berättar något som alla redan vet, men det får ändå stå i protokollet.

Slutligen kom frågan om nästa möte. Någon föreslog ett datum. Någon invände att de då skulle till en retreat i Alingsås. Någon annan hade en födelsedag. Efter en kvart av kvartsbeslutande beslutades att presidiet skulle besluta. Det var demokrati i sin mest ekumeniskt utsträckta form.

Mötet avslutades i stillhet. Alla reste sig. Någon råkade välta ett vattenglas över protokollet. Någon log. Det var möjligen ett uttryck för tro.

Jag gick hem och insåg: kyrkorådets sammanträden är som nattvardens bröd – torra men fulla av mysterium.


AI-genererad illustration