Kyrkkaffet – det sakramentala efterspelet

Detta är ett kåseri. Alla likheter med levande eller döda personer, platser eller händelser är rena tillfälligheter.

Det börjar som en oskyldig förflyttning. Man har nyss sagt ”Amen”, ”Gå i frid” och ”Tack för din insats” till någon som hanterat ljusbäraren med mer elegans än rimligt.

Sen släpps man ut i församlingssalen. Där finns bord. Där finns plastdukar i liturgisk beige. Och där finns… kaffet.

Kyrkkaffet är en rit i sig. Först står man i en kö som inte är en kö, men ändå är en kö. Folk hävdar att de ”bara väntar på sin fru”, men alla vet att de står strategiskt för att få förstahandsvalet bland småkakorna.

Själv närmar jag mig med låtsad ödmjukhet. Jag håller en plastmugg. Jag bugar lätt mot kannan. Jag säger ”ja tack” till socker men ”nej tack” till mjölk – för mjölken har alltid separerat sig och börjat citruskemiskt tala i tungor.

Bakom kaffebordet står Barbro. Barbro är en institution. Hon har kokat kyrkkaffe sedan psalmboken stavades med qv. Hon kan med ett ögonkast avgöra vem som egentligen borde baka till nästa söndag, vem som tagit två mazariner, och vem som är konvertit från EFS.

Barbro ger mig en silvrig sked. Den är inte nödvändig, men den markerar att man nu är delaktig.

Jag sätter mig vid ett bord. Där sitter en äldre man och förklarar varför han lämnat kyrkorådet (”för många PowerPoint-presentationer”). Bredvid honom en kvinna som varje vecka har med sig sitt eget örtsalt, ifall ostfrallorna ”blir för släta i smaken”.

Vi för ett samtal om predikan. Jag säger något allmänt om ”fint med hoppet”. Den andre säger något om ”för lite lag”. Vi nickar. Det är oklart om vi menar samma sak, men vi bekräftar varandra med mazarin.

Ljudnivån är som i en fågellokal. Någon skrattar så att en servett lyfter. Någon annan lägger andaktsfullt sin hand på en sockerkaka och säger ”den här är från Signe – man känner att det är smör i den”.

Och så inträffar alltid det oundvikliga: Någon säger ”det är något särskilt med kyrkkaffe”. Det är sant. Det är koffein med nåd. Det är samvaro med smulor. Det är efterpredikans milda klimax.

En timme senare stapplar jag ut, med ett lätt sockerfall och en känsla av salighet. Jag tackar Barbro. Hon säger bara: ”Vi ses nästa söndag.”

Jag vet inte riktigt vad som händer där inne. Men jag vet att när Luther skrev om nådemedlen, så glömde han det viktigaste:

Tre sorters kakor, starkt kaffe och en stol med ryggstöd.


AI-genererad illustration