Detta är ett kåseri. Alla likheter med levande eller döda personer, verkliga platser eller händelser, är rena tillfälligheter.

Jag går och grubblar över gudstjänstbesök. Det har börjat likna en tradition – varje söndag stapplar jag in med darrande sinne och förväntan: Ska jag återigen höra orden "Fred vare med dig" men i en helt ny språkdräkt?

Det var en söndag för några veckor sedan – en blygrå morgon i Mölndal. Jag gick till kyrkan. Jag hade förväntat mig betsade träbänkar, prassel av psalmböcker och att någon skulle hosta exakt när prästen nämnde uppståndelsen.

Men det visade sig vara en jazzgudstjänst – med saxofon och walkie‑talkies! Jag visste inte att man kunde vänta sig en apostolisk walkie‑talkie.

Vid ingången stod ett par pensionerade församlingsmedlemmar och sålde lotter till sin körresa. Deras förväntan steg när jag gjorde min entré – jag var visst en tänkbar körkompis.

I mitt bänkområde satt en kvinna med två bilder på sitt knä. Jag undrade: är det kanske två framtida konfirmander? Nej, det var bilder på hennes barnbarn – "så att de kan närvara andligt". När psalmen började sjöng hon halvhjärtat med – den andra halvan var upptagen av att registrera vad som hände i mobilen.

När prästen talade om kärlek och förlåtelse slogs jag plötsligt av tanken: kyrkan är som ett väldigt existentiellt café – man förväntar sig stillhet och gudfruktighet, men bjuds samtidigt på cappuccino och cellospel.

Sedan kom kollekten. En gentleman i kostym sträckte fram en skinande antik korg – i den låg en kodadress för Swish. "Jag orkar inte ta emot mynt längre", förklarade han. Och så vände han sig till mig med ett allvarsamt ögonkast: "Du vet vad en digital donation är?"

Jag kände mig plötsligt som superhjälten Kryptoniten vid Swish‑terminalen.

Efteråt traskade jag ut i regnet. Hela ritualen var mystisk och modern på samma gång. Jazz, walkie‑talkies, Swish, barnbarnsfoton – vem hade trott att en gudstjänst kunde vara så här: ett parallellt universum med psalmer och smartphones sida vid sida.

Och tanken gnager nu där inne: kyrkan – det är kanske inte bara en port till en annan värld. Det är också ett slags gläntad dörr mot framtidens andlighet – där det klassiska och det hypermoderna trängs i samma ängsliga bänkrad.

Jag gick därifrån och försökte spela rollen av försynens konvertit. Men det slutade med att jag log åt dem som delade ut psalmböcker – jag räknade tyst mina egenheter och förundrades: jag hade platsat i vilket kåseri som helst.


AI-genererad illustration