I dag gör vi en djupdykning i arkivet. Jag skrev om detta i Kyrkans Tidning 2010 med anledning av en utredning som vi då hade fått till stiftsstyrelsen på remiss, Tidsbegränsade anställningsformer för kyrkoherdar (SKU 2010:2). I remissbehandlingen av det betänkande som låg till grund för kyrkostyrelsens skrivelse, Styra och leda (SKU 2008:1), hade Stiftsstyrelsen i Göteborgs stift menat att förslaget att kyrkoherden skulle leda all verksamhet borde kompletteras med en möjlighet att tidsbegränsa förordnandet som kyrkoherde och att det skulle vara möjligt att flytta kyrkoherdeuppdraget till en annan präst om det inte fungerade. Enligt utredaren var kyrkoordningen fulländad i sin beskrivning av kyrkoherdeuppdraget och det fanns inget behov av ändringar eller tillägg. Någon sådan möjlighet infördes därför aldrig.
Till kyrkomötet inkom några år senare motion 2016:9 av Gunilla Eldebro (BA) m.fl., Tidsbegränsad anställning som kyrkoherde, där frågan åter väcktes, men kyrkomötet avslog motionen. De som var med och fattade dessa beslut bär ett stort ansvar för den miljonrullning som pågått under åren för utköp av kyrkoherdar. Nu vill jag väcka frågan på nytt genom att helt enkelt upprepa vad jag skrev för snart 15 år sedan, för problemet kvarstår trots att det nu finns en förberedande utbildning av blivande kyrkoherdar med efterföljande behörighetsförklaring.
Kyrkomötets beslut att göra kyrkoherden till chef för all verksamhet har infört en obalans mellan de lokala arbetsgivarna och kyrkoherdarna. Det är inte som utredaren påstår att tidsbegränsade förordnanden skulle skapa en obalans, utan sådana skulle hjälpa till att återställa balansen. Nu finns det ett glapp mellan befogenhet och ansvar som gör att man inte kan komma tillrätta med kyrkoherdars eventuella oskicklighet inom områden som fastighetsskötsel, ekonomi, IT-frågor, med mera, där de har tilldelats obligatoriskt chefsskap men där stiften inte utövar tillsyn. Det borde i varje fall inte behöva förbli så till pensionsdagen, utan det måste bli möjligt att flytta ansvaret till någon annan präst om det inte fungerar.
I utredningen avspeglas en märklig ämbetssyn där det i långa stycken förefaller som om kyrkoherde är ett särskilt ämbete, men så är det förstås inte. Vi har ett treledat ämbete i Svenska kyrkan – biskop, präst och diakon. Man vigs till präst, men inte till kyrkoherde. Att det ska hållas kyrkoherdemottagningar är en helt annan sak än om det hade förekommit särskilda kyrkoherdevigningar.
Det har skett många förändringar av kyrkoherdetjänsten genom åren, precis som utredningen beskriver, systemet med konservering av prästänkor har till exempel upphört, och utvecklingen i såväl kyrkan som samhället har gått mot att anställningsförhållanden regleras av samma lagar och avtal för alla människor. Detsamma gäller kyrkoherdebefattningarna där stora omställningar har skett och som har berörts av omfattande regleringar av arbetsrätten.
Vad är då en kyrkoherde i dag? Jo, en präst som är chef. Jag vill göra en jämförelse. En civilingenjör som är anställd av ett företag kan ha som arbetsuppgift att vara konstruktör, testare, systemledare, gruppledare, projektledare, linjechef, med mera. En präst som är anställd av en församling, ett pastorat eller en samfällighet borde på samma sätt kunna ha som arbetsuppgift att vara komminister, sjukhuspräst, distriktspräst, kyrkoherde, prost, med mera.
Utredningen visar att det kan finnas vissa nackdelar med att inrätta tidsbegränsade anställningar som kyrkoherde. Men den har inte visat att det finns några nämnvärda nackdelar med tidsbegränsande förordnanden som kyrkoherde. Det är dags att avdramatisera begreppet kyrkoherde istället för att göra det till en alltmer märkvärdig roll.
Det bästa vore om alla präster helt enkelt vore anställda som just präster i församlingarna och inget annat. Vissa präster kan av biskopen utses till prostar för en tid, så länge det finns ett förtroende mellan biskopen och prästen. Andra präster skulle av arbetsgivaren kunna utses till kyrkoherdar för en tid, som inte behöver vara bestämd på förhand. Det kan i båda fallen betraktas som uppdrag som bör fullgöras inom ramen för anställningen så länge innehavaren har uppdraget.
En framgångsrik församlingsledning bygger på att det finns ett fungerande samspel och en dialog mellan kyrkoherden och det övriga kyrkorådet. Kyrkorådens valda ledamöter ställs till ansvar inför medlemmarna efter varje mandatperiod, och det vore både lämpligt och önskvärt att kyrkoherdens uppdrag också regelbundet utvärderades och ifrågasattes. Och det ska inte ses som en disciplinär åtgärd om uppdraget flyttas till någon annan, det kan bero på mängder av omständigheter.
Utlandskyrkan har visat att det inte alls behöver vara något konstigt, där är det helt normalt att man byts ut med jämna mellanrum. Det viktiga är att det finns en kyrkoherde, inte vem det är, och idén om en livslång uppgift bör förpassas till historien.
Domkapitlen hade fram till år 2000 möjlighet att placera om kyrkoherdar och andra präster som inte fungerade, och det var bra, men det går inte att återinföra det systemet. Däremot behöver vi åter ge arbetsgivarna möjlighet att vidta åtgärder när det inte fungerar i församlingarna, som är mindre långtgående än att köpa ut sådana kyrkoherdar som inte klarar av sina arbetsuppgifter.
Det här är inte alls samma sak som att man låter politikerna styra över vad som ska predikas, tvärtom eftersom de präster som inte är kyrkoherdar snarast kommer att få mer tid att ägna sig åt att förkunna än de som måste vara verksamhetschefer.
Faksimil från Kyrkans Tidning nr. 50 2010
