Vad är en församling – egentligen?

Ordet ”församling” har flera betydelser. I allmänspråket avser det en samling människor. Men inom kyrkan används det både i teologiska, juridiska, organisatoriska och ideella sammanhang, ibland med helt olika innebörd. Här följer fem olika sätt att förstå begreppet:

1. En gudstjänstfirande gemenskap. Den mest grundläggande, bibliska betydelsen är en grupp människor som samlas i tro för att fira gudstjänst, be, dela sakramenten och följa Kristus. Det nytestamentliga begreppet för detta är ecclesia, vilket kan översättas både som församling och som kyrka, och är grekiska för ”de utkallade” – en samlad gemenskap kallad av Gud.

2. Ett geografiskt pastoralt område med ansvar för kyrklig verksamhet. I Svenska kyrkan är församlingen en juridisk person med en styrelse som kan vara antingen ett församlingsråd eller ett kyrkoråd.

3. En administrativ enhet inom Svenska kyrkan. Församlingen fungerar som basenhet för planering, statistik och verksamhetsstyrning. Ibland samverkar flera församlingar i ett pastorat som då utgör en gemensam administrativ enhet, men församlingarna är fortfarande (eller borde åtminstone vara) de grundläggande enheterna med egna identiteter.

4. En ideell gemenskap, som kan vara geografiskt avgränsad men inte nödvändigtvis måste vara det. Den kan ha ett gemensamt språk, kultur eller intresse, till exempel vara finskspråkig eller en studentgrupp.

5. Hela den lokala kyrkostrukturen. Inte bara de aktiva eller gudstjänstfirande medlemmarna utan med alla anställda, eller alla kyrkobokförda inräknade. Ibland används det slarvigt om bara personalen, vilket är missvisande.

Den bibliska innebörden av församling motsvarar utan tvekan det första av dessa alternativ – en levande gemenskap av troende. Den är dynamisk, trosburen och formad kring Kristus, däremot inte nödvändigtvis en geografisk, juridisk eller administrativ enhet.

I kontrast till detta är kyrkoordningens definition av församlingsbegreppet närmast en kombination av nummer 2 och 3 – ett territoriellt avgränsat område som utgör en organisatorisk enhet i kyrkan. Kyrkoordningen beskriver sedan ett antal uppgifter som församlingen ska utföra, till exempel att fira gudstjänster, och ett antal kännetecken som behöver finnas, till exempel en kyrkobyggnad och en förtroendemannaorganisation.

En arvtagare till kyrkokommunen

Här uppstår en spänning. Dagens kyrkoordningsdefinition bygger i stor utsträckning på det gamla kommunala församlingsbegreppet som gällde 1863–1999, och som följt med in i Lagen om Svenska kyrkan. Där står i 6 §:

”Församlingen är lokal enhet inom Svenska kyrkan och omfattar de personer som tillhör Svenska kyrkan och är bosatta inom församlingens område.”

I 2 § står dessutom att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka med rikstäckande verksamhet. Detta begrepp har olika tolkningar. Västeråsbiskopen Einar Billings folkkyrkotanke var att Guds nåd erbjuds alla inom en geografisk församling, oavsett om de är troende eller ej och oavsett om de söker nåd eller ej. Men Billings teologiska syn är bara en begränsad del av vad riksdagen avsåg när Lagen om Svenska kyrkan klubbades.

Det partipolitiska valsystemet för Svenska kyrkan som infördes 1932, trots kyrkomötets protester, är en annan sida av saken. Även denna partipolitiserande linje kallades folkkyrklig, fast den på avgörande punkter avvek från Billings religiöst motiverade folkkyrkotanke. Någon konsensus om vad begreppet folkkyrka egentligen står för finns inte. POSK framhåller i sitt program under rubriken ”Folkkyrka och demokrati” betydelsen av en demokratisk organisations samverkan med kyrkans ämbete, och att det inte krävs någon personlig bekännelse av medlemmarna.

Strukturutredningen Närhet och samverkan (SKU 2011:2) tillsattes bland annat för att hejda ”församlingsdöden”, och innebar nya förutsättningar från och med år 2014. Antalet församlingar hade minskat med 40 procent mellan 2000 och 2010, från 2 517 till 1 467 – huvudsakligen av ekonomiska skäl. Idag är siffran 1 271. Förhoppningen om att nya församlingar skulle bildas har tyvärr inte infriats mer än i undantagsfall.

Min egen församling

Jag bor i Lundby församling i Göteborg, med fem kyrkor där det firas huvudgudstjänster i fyra av dem, och cirka 26  000 medlemmar. Det här är inte en församling i någon rimlig innebörd av ordet mer än kyrkoordningens, ingen kan leva i gemenskap med över 20 000 personer, utan i stället ett resultat av en sammanläggning av tre tidigare församlingar 2010. Om vi då hade vetat vilka möjligheter strukturutredningen skulle ge kunde vi ha valt en annan väg. Nu vore det möjligt att återskapa åtminstone dessa tre enheter, kanske tillsammans med en fjärde, men av dem jag har talat med tycks inte många vara särskilt intresserade av det. De säger att det verkar krångligt, och det fungerar ju som det är.

POSK vill enligt sitt program att varje kyrka med ett regelbundet gudstjänstliv ska kunna vara bas för en församling, som kan samverka med andra församlingar i ett pastorat. Jag delar den visionen och om jag kommer in i Lundby församlings kyrkofullmäktige vill jag verka för POSKs huvudlinje i den här frågan.

Lundby är långt ifrån ensamt. I Göteborgs stift finns till exempel Halmstads församling med 23  000 medlemmar och sju kyrkor. Även där finns förutsättningar för åtminstone tre församlingar eftersom man redan arbetar efter en sådan områdesindelning. Värst är det nog ändå i Stockholms stift, där de allra största församlingarna finns.

Men mest alarmerande är att antalet församlingar fortfarande minskar i stället för tvärtom. Vi behöver börja tänka i helt andra banor än kyrkoordningens administrativa termer – utifrån gudstjänstgemenskaperna, inte organisationskartorna. Det kan få ta sin tid, men det är nödvändigt om Svenska kyrkan ska bli en verkligt levande kyrka som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus.

För att det ska kunna ske måste vi återupprätta församlingen som kyrkans primära enhet. I dag hindras det av hur kyrkoordningen tolkas och av de nomineringsgrupper som vill centralisera makten till kyrkoråden, oavsett om de nu finns i absurt stora församlingar eller i pastorat där församlingsrådens roll förminskats till ett minimum.


AI-genererad illustration