Det har blivit allt vanligare att visa sin godhet – bokstavligt talat. Den som fyller år uppmanar sina vänner att skänka pengar till ett gott ändamål via sociala medier. Företag skippar julklappar och meddelar i stället i ett pressutskick att de skänkt pengar till välgörenhet. Vänner lovar donera en summa om någon springer ett lopp eller cyklar till Oslo. Evenemang som Musikhjälpen bygger helt på att låta givarna stoltsera med sin generositet. I kyrkan har kollekten blivit spårbar: Swish avslöjar både namn och belopp.

Det finns anledning att stanna upp här. Inte för att kritisera själva givandet, men för att ifrågasätta varför vi ger, hur vi gör det, och vad vi vill uppnå.

Välgörenhet i människors åsyn

Jesus är tydlig i Bergspredikan:

”Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn, för att de skall lägga märke till er.” (Matt 6:1)

Välgörenhet ska inte användas som plattform för självförverkligande eller marknadsföring. Ändå är det precis vad som ofta sker. Det offentliga givandet har blivit en del av det personliga varumärket, en signal till omvärlden om att man är generös, ansvarstagande och god.

Jesus varnar uttryckligen för detta:

”När du ger allmosor, låt då inte stöta i basun för dig, som hycklarna gör.”

Ändå basuneras det mer än någonsin.

Vem är gåvan egentligen till för?

När företag ersätter julklappar med en välgörenhetsdonation, ställer man sig gärna framför kameran och berättar om det. Är det för de behövande eller för att visa kunderna vilken fin värdegrund företaget har? Och när privatpersoner sätter upp ett insamlingsmål på sociala medier – är det för att samla in pengar, eller för att signalera vilken sorts människa man är?

När givandet sker i det offentliga, sker det nästan alltid med en baktanke. Det är inte längre bara en god handling – det är ett budskap, en positionering och ett sätt att synas i rätt sammanhang.

Jesus säger att den som ger för att bli sedd redan har fått sin lön. Den offentliga bekräftelsen är belöningen. Men den belöningen är tillfällig och ytlig.

När till och med kyrkan börjar tappa bort sig

Extra bekymmersamt blir det när detta tänkande kommer in i kyrkan. Givandet har alltid varit en självklar del av det kristna livet, men det ska inte ske för att imponera på andra. Swish har effektiviserat kollekten, men samtidigt gjort givandet genomskinligt. Någon i kyrkans administration ser vem som ger och hur mycket. Särskilt vi som är engagerade som förtroendevalda eller på andra sätt i församlingslivet och därmed en smula kända internt får räkna med att någon kan ta notis om våra kollektgåvor. Givandet riskerar därigenom att bli en social markör. Många ändamål går det att skänka till direkt i stället för via ett kollektkonto, det blir lite mer omständligt men kan ändå vara ett alternativ.

Jesus säger:

”Låt inte din vänstra hand veta vad den högra gör.”
Men i vår tid vet ofta alla vad båda händerna gör – och exakt hur mycket.

Basunerna behöver tystna

Vi borde återvända till det fördolda givandet – det som sker i tysthet, i ödmjukhet, i tillit till att Gud ser även det som andra inte ser.

Det offentliga givandet är sällan neutralt utan laddat med självrättfärdighet och behovet av bekräftelse. Jesu ord är inte till för att förbjuda välgörenhet utan för att hindra oss från att bli korrumperade av vår egen godhet.

Det verkligt radikala i vår tid är inte att ge mycket, utan att ge utan att märkas. Att ge utan att använda gåvan som en megafon. Att i hemlighet överlåta sitt bidrag och lämna resten till Gud.

I en värld full av basuner är tyst givmildhet ett profetiskt vittnesbörd.


AI-genererad illustration