I går var jag som andre vice ordförande i stiftsstyrelsen inbjuden att medverka i ett panelsamtal om kyrkovalet vid en medarbetarsamling för personalen på Göteborgs stift. Min kollega Kicki, som är förste vice ordförande, och kansliets valgeneral Holger deltog också, och samtalet modererades av Cecilia som är avdelningschef på kansliet. Eftersom det här är en kyrkovalblogg ska jag ta upp lite av vad jag tänkte på när jag förberedde mig och under samtalets gång.
Första frågan handlade om varför vi en gång valde att bli förtroendevalda i Svenska kyrkan. Jag berättade att jag brukade gå i Björkekärrs kyrka som var en del av den större församlingen Härlanda, och det här var på den gamla goda tiden innan församlingsdöden hade börjat härja i Svenska kyrkan så det hade bestämts att Björkekärr skulle bilda en egen församling. Därför behövdes det ett eget kyrkoråd, och jag blev tillfrågad om att ställa upp för Kyrkans Vänner, som den obundna gruppen hette i Göteborg på den tiden. Det var så det började för mig. Man trivs där det behövs brukar det sägas, och det stämmer även på förtroendevalda. Utan förtroendevalda kan det inte finnas någon församling, så att de förtroendevalda behövs råder det ingen tvekan om.
Sedan pratade vi om demokratin och hur den påverkar kyrkans medlemmars delaktighet och engagemang. Själva rösträtten tror jag inte är så viktig i det avseendet. Man röstar som en konsekvens av att man redan är engagerad och delaktig, inte tvärtom. Däremot påverkar det naturligtvis oss som ställer upp i valet, och vi är ju väldigt många, över 25 000 den här gången. En anmärkningsvärd sak är att inte ens alla kyrkligt anställda bryr sig om att rösta, jag hittar ingen officiell statistik, men har hört att fler än hälften stannar hemma i stället för att försöka påverka sin arbetsplats. Hur är det möjligt?
Vi såg flera utmaningar med att upprätthålla en demokratisk struktur inom kyrkan. Svårigheten att hitta kandidater kan vi nog alla vittna om. I min egen hemförsamling Lundby finns det den här gången två listor med ett namn på varje, och en lista med två, och mycket stor risk för ett flertal tomma stolar. Domkyrkopastoratet i Göteborg har tre listor med bara ett namn på varje, och den som står på en av dem är dessutom 87 år. Det kyrkliga valsystemet är inte utformat för en situation där andelen som röstar på en grupp är större än antalet som vill kandidera. Och nu i slutet av en mandatperiod är det ännu värre än vad det var direkt efter valet eftersom flera har hunnit sluta av olika skäl.
Hur man ska öka intresset för att vara förtroendevald är verkligen ingen enkel fråga. Jag tror att vi behöver höja statusen inom kyrkan för den rollen. I dag är det inte särskilt eftertraktat att sitta i kyrkorådet, och det arbete som läggs ner där är okänt för de flesta. Låt de förtroendevalda berätta om aktuella frågor vid kyrkkaffet, till exempel. Ge nomineringsgrupperna plats på församlingarnas anslagstavlor för att informera om sitt program och sina möten. Öka även församlingsrådens inflytande, att bara få bestämma om församlingskollekter är inte särskilt stimulerande för dem som hade trott att de faktiskt skulle få uträtta något av betydelse.
Hur vi hade gått till väga för att hitta kandidater skilde sig lite åt mellan mig (POSK) och Kicki (S). Jag pratade om gudstjänstfirare, körsångare och deltagare i bibelstudier. Kicki utgick från medlemslistan för det socialdemokratiska partidistriktet. Men hon sa ändå att de behövde ha ett intresse för kyrkan. Hur socialdemokraterna ska bedriva sin valkampanj fick vi en intressant inblick i genom att deras valupptakt direktsändes i SVT i söndags. Jag tänker skriva om det i mitt nästa blogginlägg senare i veckan.
Ett annat problem är den Nordkoreanska modellen som jag kallar den, när det bara finns en enda samlingslista att rösta på, vilket gör att väljarna i praktiken saknar inflytande över vilka som blir beslutande. I år är det 83 platser i landet där man på sin höjd kan påverka valutgången genom att kryssa för sin favoritkandidat, det ökar ju knappast intresset för att gå och rösta.
Foto: privat
