Mångfald i Svenska kyrkan – en möjlighet, inte ett hot

POSK talar gärna om mångfald, men med det menar vi inte bara vad som ofta hörs i det offentliga samtalet. Vi menar något mer, och något djupare. I vårt sammanhang handlar mångfald i första hand om den teologiska bredden inom kyrkan – hur olika traditioner, fromhetsriktningar och sätt att uttrycka tron får utrymme att leva och växa tillsammans. Inte bara om kön, ålder, sexuell läggning eller etnicitet.

Vad innebär då det i praktiken? Och hur skiljer sig vår syn från andra nomineringsgrupper som också talar varmt om mångfald?

En kyrka med många ansikten

Det är viktigt att skilja mellan enhet och enhetlighet. Kyrkan är en enhet, men för den skull behöver allt inte vara enhetligt utan tvärtom är mångfalden en styrka. Olika traditioner har vuxit fram genom historien: högkyrklighet, lågkyrklighet, gammalkyrklighet, folkkyrklighet – olika sätt att tolka kristen tro, fira gudstjänst och leva som kyrka.

När vi talar om kyrkan finns det ofta anledning att använda uttrycket ”det ser så olika ut”, för så är det verkligen. Det är ett uttryck för mångfalden som vi ska vara glada över, men det kan också vara en utmaning. POSK vill värna denna bredd. För att vi ska förstå varandra bättre behöver vi lära oss mer om de traditioner som finns. Vi vill se en kyrka där olika uttryck får plats, och där samtal sker med nyfikenhet och respekt, inte med misstänksamhet och fördömande.

Vi menar mer än bara representation

Självklart menar vi också att det är bra med både män och kvinnor, unga och gamla, människor med olika bakgrund i kyrkan. Men det tycker väl alla? Den typen av mångfald är viktig, men säger inte hela sanningen. För POSK handlar mångfald om att rymma olika sätt att tro, be och tänka. Här finns utrymme att tolka vad kristen tro och kristet liv innebär.

POSK vill verka för mötesplatser där det kan föras dialog och uppstå gemenskap, trots skilda bakgrunder och traditioner. En generös attityd ska prägla möten mellan grupper med skilda uppfattningar inom kyrkan, och samtalsklimatet ska kännetecknas av respekt och öppenhet. Vi ska respektera individen och glädjas åt mångfalden, och det behövs ett mycket bredare perspektiv än att bara prata om prästvigda kvinnor och samkönade äktenskap, vilket vi ofta ser hos andra nomineringsgrupper.

Kvinnliga präster och vigsel av samkönade par

Frågan om prästvigda kvinnor är i praktiken inte längre särskilt omstridd. De flesta präster i Svenska kyrkan är i dag kvinnor, och en överväldigande majoritet av dem som prästvigs varje år är kvinnor. Det innebär att diskussionen snarare bör handla om hur vi skapar balans och ömsesidig respekt, inte om att på nytt slå fast en hållning. Inställningen att möta varandra med respekt och generositet gäller även detta område, och då från bägge håll. Det är dessutom en förutsättning för ekumeniskt samarbete med samfund som inte har kvinnor som präster.

Detsamma gäller vigselfrågan, även om det ännu inte har hunnit gå lika lång tid. Kyrkomötet beslutade 2009 att äktenskapet kan omfatta både par av olika kön och par av samma kön, och POSK står bakom detta beslut. Men vi menar med det också att Svenska kyrkan som luthersk kyrka kan rymma två olika uppfattningar i denna fråga – utan att det blir kyrkoskiljande. Det handlar inte om att kompromissa med värdegrunden, utan om att förstå att samvetsfrihet och respekt för olika tolkningar ryms inom kyrkans ordning.

Och i praktiken? Det är så få samkönade par som vill gifta sig kyrkligt att det finns många gånger fler präster som gärna står till tjänst utan att ens få chansen att bli tillfrågade. Det här är inte ett problem i vardagen, men samtalsklimatet är ibland mer polariserat än det borde vara. Återigen: vår kyrka behöver inte enhetlighet, utan respektfull mångfald.

Var går gränsen?

Att tala om mångfald betyder inte att allt är tillåtet eller acceptabelt. I POSKs program slås det fast att det finns en gräns – det som ryms inom kyrkans tro, bekännelse och lära. Innanför den gränsen ska det finnas frihet för olika traditioner att både utövas och utvecklas. Men främlingsfientlighet, diskriminering eller mobbning – sådant hör inte hemma i kyrkan. Och inte någon annanstans heller.

Som en parallell kan vi tänka på biologisk mångfald, ett begrepp som de flesta ställer upp på. Men även där finns gränser: invasiva arter och skadedjur måste bekämpas för att den goda mångfalden ska kunna leva vidare. På liknande sätt behöver vi i kyrkan kunna sätta gränser, men utan att göra kyrkan till en sluten gemenskap. Vi måste kunna leva med olikhet, även när vi inte håller med varandra. Och här finns det högljudda grupper som gör tvärtom: de talar om inkludering, men menar i praktiken bara för dem som tycker likadant som de själva.

För en kyrka som håller samman

POSK vill vara en förnuftets röst när samtalstonen skruvas upp. Vi tror på en öppen kyrka där mångfald inte är ett hot – utan en tillgång. En kyrka där olika traditioner får plats, och där respekt och generositet präglar mötet med dem som inte tänker som vi själva.

Kyrkan är inte till för de redan likatänkande. Den är till för alla som söker Gud och gemenskap. Det är mångfaldens verkliga möjlighet.


Illustration av Jan-Erik Ander för POSK i Göteborgs stift inför kyrkovalet 2017