När man talar om kyrkans roll i samhället används ofta begrepp som även gäller andra organisationer: civilsamhällesaktör, folkrörelse, opinionsbildare. På sätt och vis stämmer det – Svenska kyrkan är en stor organisation med medlemmar, anställda och verksamhet. Den kan på ett plan beskrivas med samma termer som fackföreningar, idrottsföreningar eller intresseorganisationer.

Men det är långt ifrån hela bilden.

Kyrkans teologiska identitet

Till sitt väsen är kyrkan något mer än bara en förening. Kyrkan är Kristi kropp i världen, en gemenskap av människor samlade kring ordet och sakramenten. Kyrkan har inte sitt existensberättigande i samhällsnytta, utan i evangeliet om Jesus Kristus. All diakoni, alla kulturinsatser, all medverkan i samhällsdebatten vilar på denna grund.

Tappar vi den teologiska identiteten blir kyrkan bara ännu en aktör bland andra. Detta är också vad som händer när politiska partier kommer in i bilden. De vill gärna att kyrkan avlastar samhället olika uppgifter, men det ska helst inte märkas att det är kyrkan som gör det utan då ska vi vara "neutrala". Stiftelsen Göteborgs Kyrkliga Stadsmission har kapitulerat för dessa krafter, och använder numera aldrig ordet ”kyrklig” i sin kommunikation med omvärlden.

Offentlig röst eller anpassad åsiktsmaskin?

Samtidigt finns det paradoxalt nog en förväntan från samhället att kyrkan ska uttala sig i olika frågor. Då uppstår spänningen: ska kyrkan anpassa sig till partipolitiska agendor och bli en sorts ideologisk serviceorganisation som ger ett kyrkligt alibi för olika ståndpunkter – eller våga tala med sin egen röst, grundad i tron?

Kyrkan har ett profetiskt uppdrag: att tala sant om människan, skapelsen och Gud. Det kan ibland sammanfalla med politiska ståndpunkter, men kyrkan får aldrig reduceras till en politisk megafon. POSK skriver tydligt i sitt program att "när Svenska kyrkan uttalar sig ska det ske utifrån teologisk förståelse och inte partipolitiska ställningstaganden".

Diakoni – kyrkans väsen i handling

Just därför blir diakonin avgörande. Den är inte något kyrkan gör "vid sidan av" sitt egentliga uppdrag, utan ett uttryck för själva kärnan i att vara Kristi kropp i världen.

Många människor i Sverige möter livet i en utsatt situation: ensamhet, psykisk ohälsa, arbetslöshet, ekonomisk oro, sjukdom eller sorg. I en tid när välfärden är pressad blir kyrkans diakoni ofta en livlina – en plats att komma till, någon som lyssnar, en gemenskap som bär.

Men hur vi ser på diakonin spelar roll. Är den en sorts "extra" verksamhet, som startas när det finns projektbidrag att söka och eldsjälar till hands? Eller är den en självklar del av församlingens liv – lika grundläggande som gudstjänsten och undervisningen?

Hur ställer vi oss när till exempel Arbetsförmedlingen kommer och frågar om kyrkan kan hjälpa vissa personer att komma tillbaka till arbetsmarknaden, och erbjuder sig att betala för det? Eller när det finns EU-bidrag att söka? Blir dessa områden då plötsligt prioriterade framför mer lågprofilerade verksamheter, som samtalsstöd för äldre?

Ingen tillfällighet, utan trofasthet

Församlingar runt om i landet vittnar om att projektmedel kan ge viktiga tillskott. Nya arbetssätt kan prövas, nätverk byggas och lokala behov mötas på kreativa sätt. Men när projektet är slut riskerar också verksamheten att försvinna. Relationer bryts, människor som fått stöd blir stående utan, och kyrkan förlorar trovärdighet.

Diakoni som bygger på tillfälliga satsningar blir lätt ryckig och kortsiktig. Människors behov försvinner däremot inte bara för att en budgetperiod är slut. Kyrkan behöver vara pålitlig och uthållig – närvarande över tid, inte bara under en projekttid.

En diakoni som bärs av hela församlingen

Det är viktigt att diakonin inte isoleras till enskilda tjänster eller särskilda grupper, utan genomsyrar hela församlingslivet. Det är församlingen som gemenskap, och inte minst ideella krafter, som bär diakonin, inte bara en anställd diakon även om dessa naturligtvis också är mycket viktiga.

Varje gudstjänst pekar mot vardagens omsorg. Varje möte i församlingshemmet kan vara en plats där människor blir sedda och stärkta. Och varje förtroendevald har ett ansvar att prioritera så att kyrkan kan vara närvarande där behoven är störst. Samtidigt blir det ohållbart om kyrkan förväntas ta över samhällets ansvar.

Kyrkan ska styras av dem som själva lever dess liv – de som ber, firar gudstjänst och deltar i gemenskapen. På så sätt kan fokus bevaras på kyrkans egentliga uppdrag.

Slutsats

Kyrkan är en andlig gemenskap som också verkar i civilsamhället. Och just därför blir diakonin trovärdig: den bärs inte av projekt utan av evangeliet självt, och det är tidlöst.

• Kyrkan ska tala med sin egen röst, inte bli en politisk megafon.
• Diakonin ska vara en självklar och långsiktig del av varje församlings liv.
• Förtroendevalda ska ta ansvar för att bygga församlingar där gudstjänst, undervisning och diakoni hör ihop.

AI-genererad illustration