Det går knappast att skriva en kyrkovalblogg från POSK-horisont utan att ta upp frågan om indirekta val. Det nuvarande systemet med direkta val till kyrkomöte och stiftsfullmäktige infördes i samband med relationsförändringen mellan kyrka och stat år 2000. Fram till dess utsågs ledamöterna genom indirekta val, där församlingarna var utgångspunkten.

Jag, och POSK, menar att det finns goda skäl att återvända till den ordningen. Direkta val till kyrkomötet och stiftsfullmäktige osynliggör församlingen. De ger intryck av att de enskilda medlemmarna röstar fram ett högsta beslutande organ som sedan kan köra över församlingarna. Det är raka motsatsen till den kyrkosyn vi säger oss ha.

Indirekta val skulle i stället markera att församlingen är grunden. Församlingarna väljer sina företrädare, som sedan sänder representanter vidare till stift och kyrkomöte. Precis så fungerade det innan år 2000. Det var inte mindre demokratiskt – utan tvärtom var det mer kyrkligt.

Kyrkomötet som församlingarnas gemensamma organ

De indirekta valen markerar något viktigt: synen på församlingen som kyrkans grundläggande enhet. Kyrkomötet borde inte fungera som en slags riksdag som står ovanför församlingarna och fattar beslut ”över huvudet på” dem. Kyrkomötet borde i stället bestå av representanter för församlingarna som samlas för att fatta beslut gemensamt, till nytta för församlingarna och för Svenska kyrkan som helhet.

På samma sätt gäller för stiftsfullmäktige. De frågor som behandlas där berör i huvudsak församlingar och pastorat – inte enskilda medlemmar. Särskilt ingripande är de beslut som fattas av stiftsstyrelsen om indelningsändringar då ofta församlingar slås ihop med en eller flera grannförsamlingar och i realiteten upphör att existera. Det är därför rimligt att det är just församlingarna, via sina förtroendevalda, som sänder representanter till stiftsfullmäktige, som utser stiftsstyrelse.

En eller två nivåer av indirekthet?

En fråga man kan överväga är om kyrkomötet bör bestå av representanter direkt från församlingarna, eller om det bör vara stiften som utser dem, alltså två indirekta nivåer.

En fördel med att använda två nivåer och låta stiften utse kyrkomötet är att det skulle kunna bidra till en bättre samordning mellan stift och kyrkomöte. Det kan också stärka stiftens roll som mellanled, vilket ligger nära dess traditionella uppgift att bära ansvar för samordning, tillsyn och stöd.

En risk är att avståndet mellan församling och kyrkomöte blir för stort – församlingens röst hörs då bara indirekt genom två filter. Stiften skulle också i praktiken kunna få en alltför stark roll i styrningen av kyrkan, på bekostnad av församlingarnas direkta inflytande. Slutligen skulle legitimiteten kan ifrågasättas om de som sitter i kyrkomötet inte på ett tydligt sätt upplevs som församlingarnas företrädare.

Egentligen vore det kanske enklast om stiftsstyrelserna tillsammans fick utgöra kyrkomöte, men det är klart att det finns ett demokratiproblem med att låta alla stift få samma inflytande, små som stora. Men det fungerar faktiskt redan så vid val av ärkebiskop, då samtliga stiftsstyrelse- och domkapitelledamöter i hela landet har rösträtt.

Oavsett om man föredrar en- eller tvånivåsystemet är grundprincipen tydlig: kyrkomötet ska vara ett representativt organ för församlingarna. Att gå tillbaka till indirekta val vore därför ett sätt att åter stärka församlingens roll som kyrkans grundläggande enhet, och i enlighet med den kyrkosyn som POSK förespråkar.

Läs mer!

POSK har som sagt länge drivit detta som en profilfråga, ända sedan det nuvarande systemet infördes. Det finns två välskrivna dokument utgivna av POSK som handlar om detta och som alla intresserade bör fördjupa sig i.

1. Svenska kyrkan och demokratin
I detta häfte författat av Anders Bexell, tidigare stiftsdirektor i Göteborgs stift, beskriver han Svenska kyrkan och dess demokrati. Här lyfts flera argument av teologisk och kyrkorättslig natur som talar för att Svenska kyrkan skulle gynnas av att återgå till indirekta val – argument som svarar väl mot den linje som POSK länge har drivit.

2. Indirekta val – varför och hur?
I detta häfte beskriver Hans-Olof Andrén, tidigare ordförande för POSK, hur det indirekta valsystemet såg ut tidigare och hur det skulle kunna se ut i dag, genom att låta pastoratets eller församlingens kyrkofullmäktige välja. Här lyfts också argument som talar för att Svenska kyrkan skulle gynnas av att återgå till indirekta val.

Om vi menar allvar med att församlingen är kyrkans grundläggande enhet måste vi också låta det få konsekvenser för hur vi väljer våra beslutande organ. Direkta val till kyrkomöte och stiftsfullmäktige var ett misstag. Det är hög tid att rätta till det.


AI-genererad illustration