Egentligen hade jag tänkt låta bli att skriva mer om denna fråga före kyrkovalet. Min uppfattning att huvudmannaskapet är till större skada än nytta för kyrkan har jag redan tidigare klargjort i
Kyrkans Tidning 2024-02-22. Debatten blossade ånyo en smula oväntat upp i
Borås Tidning, där socialdemokraten Roger Olsson tolkade mitt inlägg som en uppmaning till att privatisera begravningsverksamheten och finansiera den via sponsring, till exempel från spelbolag. Ett något oväntat exempel för att komma från S-håll, får jag nog säga. Att försöka
förklara för Roger visade sig vara
lönlöst, vill man inte begripa något så går det inte heller att förstå.
Jag är medveten om att POSK som helhet inte har tagit ställning i denna fråga, tvärtom undviker man den nogsamt i sitt senaste program, och jag fick genast
mothugg av två POSKare i samma nummer av Kyrkans Tidning. Att
socialdemokraterna skulle säga emot var mer väntat. Men eftersom detta inte är en fråga som kan avgöras av Svenska kyrkan utan antingen av Sveriges riksdag, som ansvarar för
begravningslagen, eller av regeringen som för särskilda fall kan besluta att en kommun ska ta över ansvaret, så är det egentligen ovidkommande vad jag eller någon annan i POSK har för uppfattning om detta, förutom i opinionsbildande syfte.
Att jag nu tar bladet från munnen beror på att flera händelser den senaste tiden har gjort mig både upprörd och stärkt mig i min uppfattning att huvudmannaskapet är till skada för Svenska kyrkan. Det är framför allt tre nyheter som har bidragit till detta.
Smålandsposten rapporterade den 26 december 2024 (låst artikel) att politikerna vill ta bort det stora korset från minneslunden vid Ekeberga kyrka i Lessebo. Kyrkorådets ordförande säger:
”Vi ska helst inte ha religiösa symboler vid begravningsplatsen”. Det blir dock svårt att missa att kyrkan ligger strax intill, men den räknas kanske inte som en religiös symbol utan är bara en kulturhistorisk byggnad?
SVT publicerade den 19 juni nyheten att den första begravningsplatsen för asatroende (åtminstone på sisådär tusen år) ska anläggas utanför Molkom i Värmland. Den kommer att ligga vid Nyeds kyrkogård, fast utanför den vigda jorden, och Karlstads pastorat ansvarar för bygglovsprocessen, gör investeringen och bygger gravplatsen.
Kyrkans Tidning skrev den 25 juni i år (låst artikel) om att altartavlan i Röbäcks kapell på Röbäcks kyrkogård i Umeå pastorat ska plockas bort. Ett religionsneutralt konstverk kommer att ta plats i dess ställe. Även andra kristna symboler i kapellet, som korset på altaret och en tavla med bibelord vid ingången, ska täckas över eller flyttas bort.
I samtliga tre fall uttalar sig respektive kyrkoherdar om hur fint och bra detta är, och att det är viktigt att visa respekt för andra människor. Det är förstås viktigt med respekt, men jag tycker framför allt att det är förfärligt att Svenska kyrkan på det här sättet aktivt medverkar till avkristnandet av Sverige!
Kyrkoherdarna verkar inte ens ha reflekterat över att detta kanske inte borde vara något som de använder sin arbetstid till att administrera i stället för att förkunna evangelium om Jesus Kristus. Jag vill hävda att detta strider mot deras vigningslöften. Det här är raka motsatsen till att se till att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen, som är vad de har åtagit sig.
Så länge Svenska kyrkan är huvudman för begravningsverksamheten kommer vi att ställas inför ständiga krav på anpassning, kompromisser och religionsneutralitet. Frågan handlar om vad vi vill att Svenska kyrkan ska vara: en förvaltare av evangelium, eller en neutral serviceinrättning. Det finns redan pastorat där begravningsverksamhetens kostnader överstiger kostnaderna för den kyrkliga verksamheten. Det gör något med självbilden när det blir så, vi är inte längre i första hand kyrka.
Konsekvensen av att krampaktigt hålla fast vid huvudmannaskapet blir en kyrka som skäms för evangeliet om Jesus Kristus. En sådan kyrka vill åtminstone jag inte ha. Därför kunde jag inte låta bli att skriva om detta igen.
AI-genererad illustration
