Om rättfärdighet, moral och vad kyrkan egentligen är till för.

Kyrkan har i alla tider förkunnat ett tydligt budskap: att människan blir rättfärdig genom tron – inte genom gärningar. Men i vår samtid märks en annan tendens: tonvikten i kyrkans budskap glider allt oftare från tron på Kristus till moral, etik och handlande. Det råder ingen tvekan om att en ny gärningslära håller på att växa fram, men vad gör det med kyrkan?

När goda gärningar blir religion

I artikeln ”Den nya gärningsläran” i Kyrkans Tidning beskriver Ludvig Lindelöf, numera präst i Annedals församling i Göteborg, hur kyrkans offentliga språk ofta har reducerats till rättvisefrågor, klimatengagemang och etisk hållning. De kristna grundorden – synd, nåd, frälsning, försoning – syns alltmer sällan i de sammanhang där kyrkan ska vara en röst i samhället.

I stället är det handlingen som får tala: att köpa rättvisemärkt, resa klimatsmart eller visa att man är “en god människa”. Och även om allt detta är viktigt väcks frågan: Är det så vi visar vår tro? Eller håller gärningen på att ta tron i anspråk – och i värsta fall ersätta den?

Det här är förstås inget nytt fenomen. Gärningsläran – idén att vi blir rättfärdiga genom våra egna handlingar – har fördömts av kyrkan sedan reformationen. Men den verkar ha återvänt i ny kostym: som moraliskt självförverkligande.

Den goda människans fallgrop

I en annan text i Kyrkans Tidning, ”Den som granskar andras klimatval…”, problematiserade Lunds stifts biskop Johan Tyrberg det rättfärdighetsspråk som genomsyrar klimatdebatten – också, eller kanske särskilt, i kyrkan. När budskapet blir att “du måste göra rätt för att vara god”, hamnar vi lätt i ett mönster av skuld, skam och självförsvar. Det leder till moralism, självrättfärdighet och pekpinnar – och paradoxalt nog till passivitet. Han fick en hel del mothugg på sitt debattinlägg, vilket närmast övertydligt visade hur rätt han hade.

I kyrkans kontext får detta särskild laddning. Om det kristna budskapet reduceras till att “göra gott” tappar vi det unika. Kyrkan är inte bara en etisk röst bland andra. Hon bär budskapet om synd och nåd, om bot och försoning, om ett nytt liv – som börjar i dopets vatten, inte i matvarubutiken.

Vad säger POSK?

I POSKs program finns en tydlig motbild. Kyrkan är inte främst en aktör bland andra i civilsamhället – hon är Kristi kropp, ett levande trossamfund med sitt centrum i gudstjänsten. Tron uttrycks i handling, ja – men det är just ett uttryck, inte en förutsättning.

POSK betonar att kyrkans identitet måste vara teologiskt grundad. Det är i mötet med Ordet och Sakramenten som tron föds och växer. Det är därifrån engagemanget hämtar sin kraft och sin mening. Att leva i diakoni, mission och ansvar för skapelsen är en naturlig frukt av ett levande församlingsliv – inte ett sätt att bevisa sin fromhet.

Programmet lyfter också vikten av mångfald, respekt och en levande församlingsdemokrati. När kyrkans olika uttryck – liturgi, undervisning, socialt arbete – hänger samman, finns det också utrymme för olika människor att bidra på olika sätt, utan att någon behöver känna sig som en “sämre kristen”.

En kyrka där nåden får vara nåd

Det största problemet med den nya gärningsläran är kanske detta: den tränger undan nåden. Den bygger murar där evangeliet vill öppna dörrar. Den gör kyrkan till en plats för prestation – när det borde vara en plats för vila.

När kyrkan börjar tala mer om människans handling än om Guds gärning, riskerar hon att förlora sin själ. Då blir hon en NGO (civilsamhällesorganisation, non-governmental organisation) bland andra, ett moraliskt korrekt samvete med dåligt självförtroende.

Men när kyrkan vågar tala om synd och nåd, om försoning och evighet, då är hon något mer. Då är hon evangelisk. Då bär hon ett budskap som befriar, inte belastar. Ett budskap som faktiskt har makt att förvandla världen – inifrån och ut.

Till sist:

Jag vill se en kyrka som är förankrad i gudstjänsten, som vågar tala om Jesus Kristus och som låter tron forma livet. Det betyder inte att vi ska vara tysta om klimatet, orättvisor eller mänsklig utsatthet. Tvärtom. Men det betyder att vi gör det som kristna – inte som moralister.

Vi behöver en kyrka där man inte måste vara perfekt för att få vara med. En kyrka där nåden är verklig och där handlandet är ett svar på kärlek, inte ett krav för att få den.

Det är en kyrka värd att kämpa för.


AI-genererad illustration